Ett annat liv efter speedboatolyckan i Thailand

Karin köpte en resa till Rom och hamnade i Amsterdam. Det var inte ett sämre resmål, det var ett annat resmål. Bildligt talat. Karin och hennes man skulle på smekmånad och valde Thailand. De första dagarna strosade de på stranden och njöt av livet. Den 19e januari bestämde de sig för att ta en speedboat-tur. Det hade stormat och de stora arrangörerna hade ställt in turerna. De gjorde ett val. Ett val som kom att förändra deras liv. De valde en arrangör "på hörnet". Vädret var för dåligt, vågorna för höga. I en vågdal försvann båten under Karin. När hon föll ner på durken gick ryggen av.

Vi har fått den stora ynnesten att få ta del av Karin Ersson Josefsson resa från smekmånaden då hon bröt ryggen till idag när hon tränar för Paralympics 2018.
Läs mer om Karin i artiklarna, i hennes blogginlägg, se filmen och inspireras av denna modiga, starka kvinna.
Har du frågor eller vill komma i kontakt med Karin, mejla mig, Malin på semo@coloplast.com


Vem är jag?

Jag är Karin Ersson Josefsson, januari 2014 gav vi oss iväg på bröllopsresa till Thailand, en resa som skulle förändra våra liv totalt.

Livet hade på något vis alltid varit så självklart, en tanke på att bli berövad på mina funktioner hade aldrig ens funnits på min karta. Att kunna göra sina behov dagligen, att få orgasm, att springa, hoppa och dansa…allt hade bara varit så självklart under mina 52 år. Helt plötsligt bara låg jag där med en smärta både fysiskt och psykiskt, tvungen att släppa kontrollen över allt, lita till att livet gav mig det jag behövde och att alla ville mig väl.

Det har snart gått fyra år efter olyckan, livet har varit snällt för mig trots ständiga smärtor. Tack vare Coloplast funkar kisseriet snudd på bättre än förut, tarmen lever sitt eget liv, orgasmen lyser med sin frånvaro, och jag tränar dagligen för att få tillbaks fler av de funktioner som försvann med skadan.

En livsnjutare har jag alltid varit, att välja den mest spännande vägen har blivit ett motto. Mycket mer än vi tror, är möjligt.. även om vägen dit är lite knöligare. Men att aldrig ge upp, det har jag haft med mig i ryggmärgen..och DEN delen har jag tack och lov kvar :)

Karin

                Karin Ersson Josefsson

Artiklar ur Coloplast assistans

Karin

Jag bröt ryggen på min bröllopsresa

Den 19 januari 2014 är en dag som för evigt etsat sig fast i Karin Ersson Josefssons minne. Det är dagen hon bröt ryggen. Vägen tillbaka har varit tuff men också kantad av glädje. Läs hela artikeln
Stäng

Jag bröt ryggen på min bröllopsresa

Jag bröt ryggen på min bröllopsresa

Den 19 januari 2014 är en dag som för evigt etsat sig fast i Karin Ersson Josefssons minne. Det är dagen hon bröt ryggen. Vägen tillbaka har varit tuff men också kantad av glädje.

Femte dagen på Karins och hennes man Connys bröllopsresa bestämde de sig för att åka på en snorkeltur. Tanken var att träna inför dykkursen de skulle genomföra några dagar senare.

- Jag minns att det hade blåst mycket natten innan. Vågorna hade blivit väldigt stora och de kändes som de blev större och större ju längre ut vi kom med speedboaten. Det delades ut åksjukepiller, men jag kände mest för att vända, berättar Karin.

De stora vågorna gjorde att den snabbgående båten slog allt hårdare i sjön. Stämningen ombord blev orolig men besättningen valde att fortsätta turen. Plötsligt kom en stor våg och Karin berättar hur hon tänkte, ”nu går det åt helvete”.

- Det var en jättestor våg, säkert fyra meter och när båten landade i våg-dalen small det till i ryggen och det blev alldeles varmt, som att det hälldes ut en varm vätska i kroppen. Efter det vek benen sig. Det var som att slå av en strömbrytare, benen fungerade bara inte.

Ryggen var bruten

Karin och hennes man Conny förstod relativt snabbt att hon hade brutit ryggen. Efter många turer förstod besättningen vad som hänt och vände båten mot land och den väntande ambulansen.

Karin opererades på Bangkok Hospital där hon även fick börja med rehabiliteringen.

- Direkt efter operationen fick jag träffa en specialist som skulle hjälpa mig med rehabilitering. Han sa,  ”gör nu inte som alla andra svenskar och göm dig under täcket, du måste träna, träna och träna”. De orden har hängt med mig sedan dess och jag har verkligen följt hans råd, säger Karin. 

Vägen tillbaka

Den första tiden var tuff, men Karin och Conny valde som hon själv säger, ”den roliga vägen”. Att inte deppa ihop har varit nyckeln i återhämtningen, menar hon. Idag tränar hon flera dagar i veckan och arbetar dessutom två dagar i veckan som rekryteringscoach. Träningen ser hon som en stor anledning till att hon idag, trots förlamning från midjan och ner, kan ta sig fram kortare sträckor med hjälp av rullator eller kryckor.

- Det var ett val jag och Conny gjorde tidigt, att inte deppa ihop. Samtidigt ska man veta att det inte är en dans på rosor. Det finns mycket jag saknar, som att kunna springa och leka med mitt barnbarn, det är något jag kanske aldrig kommer att kunna göra igen.

Intima besvär

Karin och Conny har fortsatt att resa utomlands, men inte utan utmaningar och komplikationer.

- Jag kan gå i veckor utan att bajsa, andra gånger kommer det när jag minst anar det. Det kan kännas väldigt osäkert och jobbigt. 

För Karin finns det två saker hon är helt bekväm och säker med efter olyckan; sin man Conny och sin kateter.

- Den har varit en enorm stabilitet för mig. Jag tappar mig var tredje timme och det har fungerat bra i stort sett hela tiden. Jag har bara fått en enda urinvägsinfektion sedan olyckan vilket får anses vara väldigt bra, säger Karin.

- Jag har testat andra katetrar, men just SpeediCath® Compact Eve har gjort vardagen enklare. Är jag och Conny ute och kör bil så är det bara att stanna till vid vägkanten, tömma och sedan köra vidare. Det krävs väldigt lite för att kunna kateterisera sig.

Tillbaka till där det började

Ju mer jag pratar med Karin, ju mer slås jag av hennes sprallighet och envishet. Något som blir tydligt när jag slutligen frågar henne om framtiden. 

- Jag hoppas kunna röra mig ännu bättre och sedan ska jag och Conny tillbaka till Thailand i april och åka en likadan speedboat igen, säger Karin utan att blinka. 

- Du skojar, är du galen, svarar jag spontant. 

- Ja, lite, skrattar Karin.

Stäng

Blogginlägg

Karin Ersson Josefsson på stranden i Thailand

Dags att checka ut

Jag hade länge velat göra en resa utomlands med mina tre grabbar, men aldrig haft möjligheten. Tanken växte också, till att igen träffa den människa som kom att betyda SÅ mycket för resten av mitt liv. Vad jag inte förstod innan, var att resan skulle bli direkt terapeutisk. Läs hela artikeln
Stäng

Dags att checka ut

Hela familjen i Thailand

Jag hade länge velat göra en resa utomlands med mina tre grabbar, men aldrig haft möjligheten. Tanken växte också, till att igen träffa den människa som kom att betyda SÅ mycket för resten av mitt liv. Vad jag inte förstod innan, var att resan skulle bli direkt terapeutisk. 

Vilken glädjebomb det blev, när barnen fick vår överraskande inbjudan till Drömresan. Äntligen skulle vi få rå om varandra under två veckor. Sist vi träffades alla tillsammans, var då Conny och jag gifte oss i december 2012. ”Mycket vatten har runnit under broarna” sedan dess, är ett enkelt uttryck.

Kisspinnar och myggmedel 

Precis som att fixa sig inför en fest,  är längtan en del av målet. Efter en hel höst och vinter, var det i mars dags för resan till Thailand tillsammans med våra barn och deras respektive. Fördelat i väskor trängdes, Ortoser, Vattenlavemang, Inkontinensskydd, Medicin och ”Kisspinnar”, med mygg-medel och sommarkläder. På min  Rollator staplades Freewheel och Kryckor. Destination Phra Ae Beach, Koh Lanta på Krabi, en avstickare till Karon och Phuket, plus två avslutande dagar i Bangkok, hade vi framför oss.

Det är lite skillnad att resa i en grupp av tio personer, jämfört med att resa  i par. Som ”semestervärdinna” hade jag mappen full av vouchers och aktiviteter. Kvällen innan avresan samlade vi ihop oss, från landets olika håll, så ingen riskerade att bli hemma på grund av snöstorm. 

Jag kan ännu känna känslan av för-väntan, när vi väntade på nycklarna till våra bungalows. Bungalows som låg direkt på den härliga stranden Phra Ae Beach. Lyckokänslan med det första doppet i de ljumma vågorna, skratten under eftermiddagens hällregn med tanken ”nämen, ska de bli såhär!?”. Det är inte utan tårar jag skickar en längtan om att få uppleva veckorna igen.

Första dagarna kopplade vi bara av hemma på stranden och området.  Framför mig och Conny, väntade en avstickare på två dagar till Bangkok Hospital i Phuket, ett besök för att träffa den läkare som vid olyckan, hade en avgörande roll för min framtid. Klart att vi ville ta tillfället att tacka honom när vi bara var 23 mil ifrån. Vi hade också bokat in oss att bo på samma hotell som sist under vår bröllopsresa, Mandarava Resort.  

Förnimmelsen av att inte ha checkat ut från den mardrömsresan januari 2014, har pockat på de gånger vi rest till värmen. Skulle jag äntligen få checka ut själv, istället för att som förra gången fraktas hem på bår? 

Det var först när vi i minibussen, rullade in i Karon.. som jag förstod att något märkligt hände i mig. Minnen  sköljde över mig från livet som oskadad, jag såg oss gå hand i hand  på stranden i solnedgången och återupplevde igen vår sista kväll. Vid butiken på hörnet, där vi köpte biljetten till Speedboatutflykten,  sa jag jag...” Conny, det var där vi köpte biljetten”. Hela tiden filmade jag, klumpen i min hals hördes tydligt på filmen.

Vid incheckning på Mandarava, blev  vi uppgraderade till det vackraste paradis jag någonsin upplevt. Förutom det lyxigaste av rum, hade vi poolen direkt vid sängen, egna solsängar och egen jacuzzi! Saloonsdörrar skilde oss från lagunen utanför där ytterligare en jacuzzi och poolbar fanns i grönskan. 

Vi lämnade inte rummet annat än  för att ta en simtur, lunch och middag beställde vi med rumservice. Vilken underbar upplevelse, som var direkt avgörande under en av våra före-stående utflykter på drömresan.

Efter frukosten väntade vår bil som tog oss tillbaks till Bangkok Hospital  i Phuket där vi hade en bokad tid med Dr Chaiyut, läkaren som opererade mig. Vi hade också turen att vår vän Amy, koordinator under sjukhus-vistelsen, var ledig att följa med.  Ni kan förstå värdet av att kunna förstå och bli förstådd. Gissa också värdet, när jag rullar in till Dr Chaiyut, min räddare, reser mig och går mot honom med utsträckta armar. Både han och jag grät en skvätt. Det var  en lycka att träffas igen. Han var verkligen på rätt plats den 19 januari 2014.

Den första dagen i resten av mitt liv, då han gav mig förutsättningarna, under den ca sex timmar långa operation han utförde. Med mig till vårt möte hade jag artiklar, reportage och foton från min rehab. Jag tror han förstod att mitt liv inte tog slut med olyckan, även fast han var blygsam att ta åt sig en stor del av äran. Självklart lämnade jag honom tidningen ”Rikare Vetande” med mig på framsidan och SpeediCath® Eve katetrar för att visa sina kollegor.

Karin - Dr. Chaiyut

Efter vårt besök på sjukhuset for vi vidare till både Turistpolisen, och kontoret i Karon där vi köpt vår biljett till Speedboatutflykten. Kvällen var mörk när vi, fulla av dagens upplevelser, äntligen återförenades med familjen som väntade på Kho Lanta. 

Morgonen kom då jag med en galen känsla i magen, klev ombord på en Speedboat igen. Jag ville så gärna visa barnen de fina vita stränderna och det turkosblå vattnet ute vid öarna. Speedboat var den enda möjligheten att ta oss dit. 

Speedboat

Conny var den förste att upp-lysa killarna ombord, om vad vi upplevt förra gången. Vattnet var för stunden lugnt, och det bestämdes att  vi skulle göra tre stopp under dagen. Jag tyckte själv att jag inte var så sammanbiten. Men..kroppen mindes det jag försökt glömma, så pass att min yngste grabb frågade ”Hur går det mamma, känns det ok?”. Just där och då kändes det ändå skapligt, när jag tänker nu i efterhand.

Det tredje stoppet var på en magiskt vacker ö med vit sand, där en trä-gunga svingade mig stilla över det kristallklara vattnet. Vi åt lunch och njöt av tillvaron tillsammans. Under färden hemåt började det blåsa upp, jag kände bottenslagen komma och stelnade till .. vad har jag gjort, vad har jag tagit med barnen på, vem står näst på tur!!

Med fingrarna hårt slutna i järnstaget ovanför mitt huvud, försökte jag ha kontrollen över hur vår kapten styrde oss genom vågorna. Kanske förstod han mina tankar, men visste hur han lindrigast skulle ta oss igenom vågorna. Min röst höll knappt, när jag ropade till Conny och frågade ”Var det såhär!!!”. När han svarade ”Det var så, så..SÅ mycket värre hjärtat”, då kunde jag inte hålla tillbaks tårarna längre och grät med huvudet tätt tryckt mot hans hals. Krampaktigt hållande om järnstaget i en timme och fyrtiofem minuters färd i vågorna hemåt, gick jag in i mitt eget innersta  paradis. Det paradis vi upplevt på Mandarava Resort några dagar innan denna hemska hemfärd i vågorna. 

Efter en oförglömlig resa med familjen, där jag också gick in i mina gamla sanningar och löste upp många förvirrade känsloknutar.. sov jag  i stort sett i tre veckor när vi kom  hem till Sverige. Jag hade bearbetat mardrömsresan, som var tänkt att bli vår lyckligaste resa. Gaten var stängd, jag hade äntligen checkat ut. 

Visst kan vi längta både tillbaks och framåt i tiden. Men, ”med ett steg i det förflutna, och ett steg i framtiden...  kisar du på nutiden”. 

Lev livet här och nu!

Karin Ersson Josefsson

Stäng
Karin Ersson Josefsson

Träning tar mig framåt

Med skinkor likt tomma sadelväskor, och kycklingvader på fladdrande fötter, ser jag ett mål om fyllda skinkor .. medgörliga vader som balanserat tar mig framåt på starka ben.

Och visst är det väl så, att inom många av oss bor en fåfänga. En fåfänga som kan bli din drivkraft.
Läs hela blogginlägget
Stäng

Träning tar mig framåt

Med skinkor likt tomma sadelväskor, och kycklingvader på fladdrande fötter, ser jag ett mål om fyllda skinkor .. medgörliga vader som balanserat tar mig framåt på starka ben. Och visst är det väl så, att inom många av oss bor en fåfänga. En fåfänga som kan bli din drivkraft.

Jag har sedan barnsben rört på mig i alla dess former. Då tillät inte ekonomin, och inte heller var det som för många familjer nu, aktiviteter i olika sporter efter årstid. Pappa var sjukpensionär efter två hjärtklaffsbyten, och mamma jobbade som sömmerska. Vi bodde bredvid hockeyplanen som spolades regelbundet varje vinter, på sommaren lirade jag boll eller sprang i skogen som indian eller cowboy. Skidskolan var jag med på vid ett tillfälle, men den enda som åkte under snön var jag med mina ärvda skidor utan brätten.

Skolgymnastiken var som mest rolig på extragympan. Där var det ingen lagsport, och jag riskerade aldrig att bli vald sist in i laget. Jag toksprang över parkeringen mellan affären och hemma, i hopp om att bli upptäckt som sprinter. När jag kom upp i övre tonåren provade jag på balett, men som icke favorit gömde jag mig längst bak långt ifrån speglarna. Dans blev ändå en del av mitt hjärta, jag skulle komma att tävla i både Hälsingehambo och bugg.

När jag var strax över 30 lockade granntjejerna med mig på Aerobics. Efter några pass fick jag en förfrågan om att bli Aerobicsinstruktör, och blev med det engagerad i både barn- och vuxenaerobics. Att bo på landet med barn innebar också att för mig, som engagerad trebarnsförälder, självklart ta mig an rollen som fotbollsledare. Regler? Nja, vi spelade för att det var kul och trots att jag inte hade en aning om fotbollsregler låg vi först i serien.

Som vuxen och inflyttad till storstan, körde jag ibland fem sex danspass i veckan på träningsanläggningen, om jag inte tränade Yoga, Core eller Pump. På mornarna sprang jag min löprunda kring Vinterviken. Jag mådde riktigt bra ända inifrån märgen och ut till benen, av att röra på mig.

När olyckan hände januari 2014 fanns det inget annat än, förutom att vända livets skuta till den roligaste av resor, från dag ett ge järnet i min träning tillbaks. Min Fysspecialist på sjukhuset i Thailand sa innan jag for hem ”Karin, lägg dig nu inte ner och frys under täcket som andra svenskar skulle gjort. De sex första månaderna är viktigast i din rehab, så TRÄNA TRÄNA TRÄNA” Precis dom orden följde mig i början, sen har det fortsatt.

Det har hitintills varit den tuffaste utmaning jag någonsin har haft, men jag ser resultaten av den tid jag lägger. När mina månader som inneliggande och i dagrehab var över, gjorde jag mitt egna lilla gym hemma i hallen. Garderobsstången fick bli mitt stöd när jag försökte ”springa” igång benen. När jag suttit stilla för länge körde jag tio snabba varv runt, runt i huset med rullstolen. Jag tränade ett par gånger i veckan på sjukgymnastiken hemma i Mariefred, och var också med på deras vattengympa. Men kroppen riktig skrek efter gruppträning. Varje onsdag paddlade jag kajak tillsammans med andra ryggmärgsskadade, och RG Aktiv Rehabilitering.

Karin handcykel

Efter ett år fick vi äntligen möjlighet att köpa en bil med automatlåda, så jag kunde ta mig de arton milen tur och retur till RG´s träning på Bosön. En helt ny värld öppnade sig med alla engagerade ledare och träningskompisar. Visserligen fick jag stanna ibland upp till fyra gånger och sova på väg hem, men vad gjorde väl det när jag såg resultatet av min intensitet. Min trötthet berodde inte bara på träningen, mycket av energin gick också åt till att föra fram bilen. När jag inte fått gå på toaletten under flera veckor, blev jag märkbart tröttare vid ratten. Att jag var fullproppad med medicin gjorde inte tröttheten mindre.

Hur ser det ut idag? Jag hade passerat bäst före datum när olyckan hände för att få hjälp till anpassning av bil.  När jag började jobba, kvalade jag in till att få söka trots min årgång. Moment 22 kan jag tycka. Att köra med hjälp av handreglage, gör att jag inte är lika trött bakom ratten. Jag behöver inte längre koncentrera mig på fötterna. Eftersom jag trots medicin har smärta, ja då kan jag lika gärna sluta knapra både Morfin och Lyrica. Är på god väg till oberoende, har några mg Lyrica kvar att bli fri ifrån. Utan Morfin, och med regelbunden Bindvävsmassage har magen blivit på bättre humör.. jag går oftare på toaletten, absolut mer än var tredje vecka som tidigare.

Träningen har hela tiden skruvats upp och gjort mig starkare. Balansen har blivit bättre, tack vare innovativa ledare med vakna ögon. Vi tränar bollsporter, workout, boxning och vattengympa. Cirkelträning på matta, och kondition i rodd- paddel- eller stakmaskin. Pilates och Yoga har jag tagit med som extrapass. Jag har också börjat spela padel tillsammans med några vänner. Det är riktigt, riktigt kul. Men det mest roliga är nog att kunna glädjas åt framstegen tillsammans med andra. Vissa dagar blir jag alldeles tårögd över någons framgång.

Karin och Conny paddlar

Tänk att jag skulle bli ett sådant träningsfreak. På tal om det så har jag klassificerat mig i paddling, och jag har skjutit mina första pilar för en Bågskytteklubb i grannbyn. Jag tycker mig ha anat en tendens till bula uppe i ena hörnet på skinkpåsen ;) Kanske har jag väckt en muskel till liv med min träning. Det finns bara möjligheter hörrni, och det bästa med de här möjligheterna är att.. träning tar mig framåt.

Lev livet här och nu!
Karin

Stäng
Karin Ersson Josefsson

Resfebern slår till

Å NEJ, INTE NU! Det vred till i magen och jag blev sittandes på toaletten med en förtvivlan av att inte hinna till gaten i tid.

- Blöjor? På allvar???.. inte en risk du. Det är ju för tusan att gå tillbaks i allt jag byggt upp sedan olyckan!” Jag blängde på sköterskan medans hon försiktigt sa
–Du kan väl prova i alla fall, det är bättre än att alltid bära med sig ombyte.
Läs hela blogginlägget
Stäng

Resfebern slår till

Å NEJ, INTE NU! Det vred till i magen och jag blev sittandes på toaletten med en förtvivlan av att inte hinna till gaten i tid.

- Blöjor? På allvar???.. inte en risk du. Det är ju för tusan att gå tillbaks i allt jag byggt upp sedan olyckan!”Jag blängde på sköterskan medans hon försiktigt sa –Du kan väl prova i alla fall, det är bättre än att alltid bära med sig ombyte.

Jag har farit land och rike runt, både i jobb och privat. Resfeber, vad var det? Stress möjligtvis, stressad av att ha kastat mig in på ännu ett tåg till en ny stad och kalenderpunkt. För att i nästa stund få veta att jag satt på fel tåg. Det går att skratta åt den episoden nu, och jag är glad att den tiden är över. Behöver man ens lägga så mycket krut och engagemang på ett jobb istället för att leva i total harmoni?  Egentligen är det jag i ett nötskal, intensiv och fullt ut engagerad i vad jag ger mig in på.

Efter olyckan tog livet en vändning. Jobbet var inte längre prio ett, det största jobb jag hade var att ta mig tillbaks till att bli det närmaste människa igen. LIVET var SÅ mycket mer värt än att stressa runt efter nya aktiviteter i jobbkalendern. Livet hade innan olyckan gett mig så många signaler på att dra ner på tempot. Hade jag inte fått den här olyckan törs jag inte ens tänka på vad som hade varit med mig nu.

Första resan efter olyckan, förutom resan hem från Thailand, gick med Spinalis till Florida. Vi var väl förberedda efter ett arrangerat studiebesök på Arlanda. Vi fick göra en ”resa” från Handikapparkeringen till ombordstigning på planet. Assistansservice var helt fantastisk på att förmedla trygghet till oss med särskilda behov.

När den stora dagen för avresa var inne krånglade mitt Visum, den enda som inte hade tillstånd att komma iväg var jag. Det var som att gnugga på Aladdins lampa, helt plötsligt stod Assistansservice vid min sida, guidade mig hela vägen till ett nytt Visum och incheckning. Tillsammans med dom andra i gruppen, var vi äntligen på flyget till Florida.

Nu var Visumet inte resans enda klater, mitt bagage kom inte fram förrän vi skulle åka hem två veckor senare. En rehabresa i foppatofflor och utan medicin, skulle jag verkligen klara det. Tack och lov hade vi delat upp mina kisspinnar så Conny hade hälften i sitt bagage, och medicinen kunde vår sköterska på resan hjälpa mig med. Foppatofflorna fick vara med på första träningspassen innan vi tog oss iväg för att handla skor och annat ombyte. Som alltid har man två val, att lägga sig ner och ge upp..eller välja att resa sig igen med ny kraft. Självklart valde jag att resa mig, vilken jäkla tråkig Floridaresa det skulle ha blivit annars.

På den resan hade inte magen börjat krångla ännu. Det var på vår första egna resa till Kanarieöarna som det började. Hösten hade varit full av händelser från feltankning av bilen och flerhjulspunka, till översvämning i hela källaren. Inte nog med det så dog svärmor helt plötsligt. Jag var nog sönder och samman psykiskt utan att jag visste om det. Vid flera tillfällen hade jag inte hunnit till toaletten. Nervevade rutor och en sopsäck redo i bilen till att sitta på, blev min vardag. Så enormt kränkande, och jag var totalt blockerad av tanken att det skulle hända igen.

När vi till jul flydde torkfläktarna i källaren för en resa till Kanarieöarna, förstod jag att det var resfeber. En inre oro inför resa, att göra ner mig totalt och förpesta tillvaron för andra.

Vi hade underlättat stressen med att ta in på hotell för att slippa oroa oss för den tidiga incheckningen, och vad händer.. Charmen med tarmen, jajamän. Conny fick med sitt lugn och tålamod, skura hotellgolvet från mitt innehåll när jag inte hann till toaletten. Jag klev ombord med hotellets frottéhandduk och en sopsäck innanför haremsbyxorna.

Karin och Conny i Frankrike

Det var efter den resan som sköterskan föreslog blöjor. Nu såhär efteråt hade blöjorna underlättat många stresspåslag. Jag kan ju inte hålla emot, och känner heller inte när det är dags alla gånger. Det är en funktion jag för mitt liv heller inte kan träna mig till.

Att eliminera alla stressfaktorer är något vi lärt oss efter att jag bröt ryggen. Än finns det saker att lära utifrån situation. Tack vare hjälpmedel kan vi resa näst intill som utan funktionsnedsättning. Nu delar vi alltid upp det viktigaste i vårt bagage för att inte bli strandsatt om ett bagage kommer bort. Medicin och kisspinnar har jag alltid i mitt handbagage.

Jag har precis gjort min första tågresa igen, och det med jobbet. Att resa utan Conny var helt nytt. Lite pirrigt var det allt, men jag klarade det. En strävan efter att bli så självständig i det mesta om möjligt triggar mig.

Allt blir enklare om jag har en bra framförhållning. Väskan är packad, och jag är klar för avgång redan kvällen innan. Ja nu sover jag inte i ytterkappan direkt, men näst intill. Även fast det blir nåt steg bakåt ibland, tar alla steg mig framåt. En fjällvandring förr, är mitt steg över tröskeln nu. Resfebern gör mig resklar. NU KÖR VI!

Lev livet här och nu!

Karin

Stäng
Bild på hur alla hänger sammans för att visa att vi är starkare tillsammans

Starkare tillsammans

På Coloplast finns vi för att hjälpa så många människor som möjligt att kunna njuta av ett aktivt och givande liv. Från starten har vi satt användarna främst. Det är vårt uppdrag. Att göra livet enklare för personer med intima sjukvårdsbehov. Det gäller för oss alla, från forskning och utveckling till kundservice. Läs om vad vi gör och inte gör
Stäng

Våra 5 ledstjärnor

Proaktiva

Vi skall agera tillsammans med användare och sjukvården i en snabbt utvecklande sjukvårdsmarknad. Vi skall inte stå inaktiva och passiva och hoppas att världen skall förändras, och att allt löser sig.

Lyssnande

Vi skall ta oss tid när människor har problem, frågor eller besvärligheter. Vi ska lyssna och svara. Vi skall inte bara ha en kort dialog. Vi är här för att hjälp. För att göra en skillnad i folks liv.

Hänvisar till vården

Vi skall starkt rekommendera människor att kontakta sjukvårdspersonal när de upplever medicinska besvär. Vi skall inte ge medicinska råd. Vår dialog skall enbart röra produkter och livsstilsfrågor.

Rådgivande

Vi skall endast upplysa användarna om produkter vi tror kan gynna den enskilde individen. Vi skall inte använda oss av en oetisk säljtaktik eller pressa människor till att köpa produkter och vi skall aldrig ifrågasätta en vårdgivares rekommendation.

Synliga

Vi skall vara synligare för människor som söker efter svar på problem, och vi tror att vi kan vara till nytta. Vi skall inte tränga oss på, utan bidra med nya rön, produkter och utbildning.

Stäng
Stäng

Gratis prover - gratis frakt

Tack för din beställning

Kvitto

Se skrivbordsversion