Böjda katetrar utvecklades redan under 1000-talet. Då användes silver som bas eftersom det gick att böja till önskad form. Och det var redan då känt kör sin antiseptiska förmåga.
Tappningskatetrar gjorda av gummi utvecklades under 1700-talet, men fungerade dåligt till följd av kroppens temperatur och materialet lämnade gummirester kvar i blåsan.
1844 förbättrades gummits sammansättning och hållbarhet avsevärt. (Efter Goodyears revolutionerande “vulkning av gummi”).
Latex blev tillgängligt under 1930-talet. Dr. Frederic E.B. Foley (urolog) introducerade ballongkatetern vid ett urologmöte år 1935 och därmed var Foley-katetern född.
Efter 2:a världskriget introducerade Sir Ludwig Guttman (tysk-brittisk neurolog) konceptet “Steril Intermittent Kateterisering” på spinalskadade patienter som fått sin skada under kriget. Denna teknik användes under många år.
År 1971 introducerar Dr. Jack Lapides (University of Michigan) Ren Intermittent Kateterisering -RIK. Dr. Lapides’ teori var att bakterier inte var enda orsaken till infektioner. Han ansåg att kronisk residualurin och övertänjd blåsa också var faktorer som spelade roll.
Många decennier senare anses Ren Intermittent Kateterisering (RIK) vara den föredragna metoden för behandling av kronisk urinretention och neurogen blåsa.
Plastkateter
Första hydrofila katetern, LoFric, uppfanns i Sverige år 1983 av Jan Utas. En hydrofil beläggning innebär att ytan är en integrerad del av ytskiktet. Ytan drar åt sig vatten och gör att katetern håller sig fuktig och hal.