Vi får behålla varandra!

Jag fick min dotter när jag var 23 år ung. Jag hade ett aggressivt skov i min Crohn i tjock- och ändtarm och en graviditet var ingenting jag tog för givet. Trots att jag var sjuk var jag därför otroligt lycklig över att få uppleva att bli mamma. Graviditeten tog hårt på mig då det vid det tillfället inte fanns tillräckligt med forskning kring de mediciner jag behövde kopplat till en graviditet. På grund av att jag inte tålde de flesta andra mediciner som var säkra under en graviditet fick jag därför gå obehandlad hela graviditeten. Min mage tappade bort sig i min sjukdom, samtidigt som den duktigt vårdade det dyrbaraste i mitt liv. Min älskade dotter. 

Hon föddes med ett planerat snitt. Fullt frisk med stark nacke och de pussvänligaste läpparna man kan tänka sig. Det var värre med mig. Väldigt snabbt fick jag sluta amma för att börja med de starka medicinerna i hopp om att rädda mina tarmar. Det var för sent. När min dotter var 6 månader fick jag akut operera bort hela min tjocktarm. Den mörka hormonlinjen på magen efter graviditeten hade inte hunnit blekna innan magen sprättades upp igen för att rädda mitt liv. Allt gick bra och jag blev permanent ileostomiopererad, och tre år senare även rektumamputerad.

När min kropp hade återhämtat sig efter operationerna började vi längta efter ett syskon till Elle. Jag fick flera missfall och det var som att kroppen spjärnade emot och inte orkade bära mer. Min dotter blev äldre och äldre. 5 år. 7 år. 10 år. Till slut orkade jag inte försöka mer. Jag behövde förlika mig med sorgen kring att inte kunna ge mitt barn några syskon. Jag som var så nära mina och visste vilka viktiga följeslagare det är genom livet. Jag visste att inget av det var mitt fel, men skulden gentemot min dotter var total.

Jag är så ledsen min älskade älskling, att jag inte kan ge dig allt du önskar.

Hoppet om ett till barn väcktes försiktigt till liv när jag och min dotters pappa fick klartecken från Livio att vi var utmärkta kandidater för IVF efter en lång väntetid med utredning och tester. Men innan det hann slutföras skilde vi oss.

Nu förstod jag att det inte skulle bli några fler barn för mig. Jag var 36 år, mamma till en tonåring och utan partner. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna träffa någon, bli trygg och säker i min partner, starta en ny IVF-process och sedan hinna bli befruktad innan 39 års ålder som är gränsen för detta.

Och så kom Charlie. 

På grund av att han inte hade egna barn och att jag var 36 år blev barnfrågan en omedelbar frågeställning i vår kärlek. Jag visste att han måste få bli pappa och jag förstod att chansen var liten att jag skulle kunna ge honom det. Att beröva honom föräldraskapet var inget jag skulle kunna ha på mitt samvete, hur stark vår kärlek än var, det är alldeles för stort och viktigt.

Jag var väldigt ärlig från början med Charlie. Jag sa att oavsett om jag skulle vilja vänta fem år och bara få vara själv med dig innan vi försöker få barn tillsammans, så är det en fysisk omöjlighet. Min ålder är ett faktum, och min historia att inte kunna få barn på egen hand är vad det är. Ett liv med mig innebär att försöka bli en ung pappa. Det är bara så det ser ut. Det är konsekvenserna av vår kärlek trots vår åldersskillnad.

Vi gick i blindo och litade på att det praktiska får lösa sig längs vägen. Det gick inte att dränka vår kärlek i logik, ålder, rädsla eller planering. Vi tog risken att kanske få uppleva livets vidrigaste heartbreak. All eventuell sorg i framtiden är värt det fina vi nu fick uppleva tillsammans. Vi gjorde ett jättebra jobb i att ta en dag i taget.

Inte ens ett år efter att vi träffades första gången håller jag på darrig hand i ett positivt graviditetstest. Det gick på första aktiva försöket. Trots att jag nu var 37 år, genomgått ett flertal bukoperationer, fått flera missfall, gjort en rektumamputation och har Crohns sjukdom. Jag var gravid. När allt landat kom den första glädjen när jag tittade in i Charlies ögon.

Vi får behålla varandra!

Här är vi nu. Det är en liten frisk pojke som sparkar under mitt hjärta. Min dotter ska få bli storasyster, Charlie ska få bli pappa och jag ska få uppleva det jag aldrig trodde skulle ske. Jag ska få bli mamma. Igen.

/Stina