Livet tillbaka – med stomi

Jag fick min diagnos när jag var 19 år gammal. Det som skulle vara starten på vuxenlivet blev istället början på en lång kamp. En kamp mot extrem smärta, utmattning, läkarbesök, flera operationer, en hemsk abscess, år med höga doser morfin, illamående – och en kropp som inte ville samarbeta.

Det har varit år kantade av inkontinens, skov, toalettpanik, självmordstankar och stor sorg. En vardag där det ibland kändes som om min kropp hade förrått mig...

Men det allra svåraste var inte alltid smärtan. Det var att känna hur jag långsamt försvann – som mamma, som fru, som mig själv.  Att vara mamma till min son Walter, och fru till min fantastiska Henrik, har alltid varit mitt allt.

Men det är svårt att vara närvarande när kroppen konstant skriker. Det var som att livet pågick omkring mig, men jag kunde inte vara med. Jag blev passiv, frånvarande – och det gjorde ont på fler sätt än ett.

Till slut kom beslutet som förändrade allt: jag skulle få en stomi.

Jag var rädd. Jag var ledsen. Och jag var ärligt talat arg. Varför jag? Varför skulle det behöva gå så långt?

Men vet du vad? Stomin blev min räddning.

Den gav mig tillbaka något jag inte haft på länge: frihet. Plötsligt kunde jag gå ut utan att kartlägga varenda toalett i närheten. Jag kunde leka med Walter utan att oroa mig för olyckor. Jag kunde skratta med min man utan att samtidigt bära på rädsla. Jag kunde leva igen.

Det här är inte en sorglig berättelse – det är en berättelse om att hitta tillbaka till livet, trots allt. Det har inte varit enkelt, men jag är stolt över den resa jag gjort. Och jag är evigt tacksam för det stöd jag haft genom allt. Henrik, som aldrig gav upp om mig. Walter, som gett mig styrkan att kämpa vidare. Och alla runt omkring som sett mig, även när jag inte orkade se mig själv.

Idag bär jag min stomi med stolthet. För den är inte ett nederlag – den är mitt bevis på att jag överlevde. Jag kommer alltid att bära på bördan av att ha Crohns sjukdom, men den styr inte längre mitt liv. Stomin gav mig friheten och livet tillbaka.

Jag heter Josefine Motin, är 30 år gammal och lever med Crohns och stomi. Men framför allt: jag lever äntligen livet igen.

Med vänlig hälsning, 
Josefine Motin