Livet har många starter

När jag tänker på att jag som 18-åring var så säker på hur ramarna för resten av mitt liv skulle se ut kan jag bli full i skratt. Inte för att jag på något sätt vill förminska Stina 18 år och hennes visioner och livsdrömmar, utan mer för att det inte alls blev så som jag hade tänkt mig.

Något som jag har fått lära mig den hårda vägen sedan jag blev sjuk i crohns sjukdom som åttaåring är att smärtsamma saker drabbar en och ofta kan man inte göra något åt det. Det enda som går att göra är att se på när saker faller. En total förlust av kontroll. Det kan låta sorgligt att jag fått lära mig det från så ung ålder, men jag kan känna en tacksamhet över de livsvisdomar mina motgångar har gett mig. Insikter jag aldrig kan plugga mig till. För trots att jag tagit emot mycket motgång och fått uppleva stor förlust av kontroll, så har jag också fått se vad som kommer efter det. Efter stormen.

Jag har fått lära mig att trots att livet inte blev som jag tänkte, så kan det bli minst lika bra, och ibland bättre.

Jag gifte mig ungt och hade som plan att fortsätta vara gift med min dotters pappa tills döden skilde oss åt. Precis som man lovar varandra vid altaret. Och vi hade ett fint äktenskap tills vi inte hade det längre. Trots att jag både blivit akut stomiopererad som 23åring och fått kämpa nästan hela livet med kronisk sjukdom var skilsmässan den ultimata smärtan för mig. Att se hur min övertygelse om framtiden totalt pulveriserades och samtidigt gå mot en helt ny framtid och identitet. Nyskild? Jag? Jag kunde inte identifiera mig med det alls.

Allt jag trodde mig veta ställdes på ända.

Jag trodde att jag visste exakt vem och vad jag behövde nu. Men sedan en sen kväll ställdes allt på ända när jag blev blixtförälskad vid första ögonkastet i en betydligt yngre man som är uppvuxen på ett helt annat sätt och i en helt annan tid än jag. Återigen blev jag livrädd. Nu vet jag ju absolut ingenting? Ingen ram jag byggt passar för det här scenariot. Vad ska folk tänka nu när jag går helt emot normen och det som förväntas av mig? Samtidigt var jag så kär att det absolut inte gick att stå emot eller stoppa. När jag fick ögonkontakt med Charlie var det som att hitta hem. “Där är ju du! Jag har längtat efter dig”.

Så vi gick i blindo båda två och litade på att saker får lösa sig längs vägen. Vår plan får växa fram, vi behöver inte veta alla svar på frågeställningarna nu. Idag bor vi ihop och jag är lyckligare och mer harmonisk än någonsin. Tänk om jag hade avfärdat Charlie för att han inte “passade in” eller för att jag var rädd. Då hade jag missat denna underbara skapelse som är som skräddarsydd för just mig.

Varför berättar jag detta? Det är så mycket vi tror oss veta om livet som vi faktiskt inte har någon aning om. Det enda vi kan göra är att sätta den ena foten framför den andra. Om det så handlar om skilsmässa, sjukdom eller kanske ett stomibesked. Vissa händelser i livet skakar om hela ens ramverk och allt man trodde var sant och självklart. Det är utmanande och kan göra otroligt ont, men det kan också innebära att något finare och bättre väntar på andra sidan. Något som inte går att föreställa sig i den ramen man befinner sig i.  Det kan helt enkelt vara en start på något nytt istället för slutet på något gammalt. Och det har jag verkligen lärt mig nu –livet har många starter. Och jag är beredd att välkomna dem alla. Ett steg i taget.

/Stina