Oväntad förlossningsskräck

Jag sitter i rummet och pratar med den kunniga läkaren på specialistmödravården. Pulsen dunkar hårt och jag sväljer kraftigt gång på gång för att inte låta tårarna trilla ner från min kind. För jag vet att det inte kommer finnas något stopp. Jag kan riktigt känna i magen hur det finns en hel kista med tårar som är menade att gråtas just precis här.

"Jag har aldrig hjälpt någon med just dina olika kombinationer av utmaningar, men du är helt normal och kan vara lugn, vi gör som du vill och du får bestämma hur du vill ha det".

Detta kanske låter som en dröm för många. Att vi bor i ett fantastiskt land där man som gravid blir lyssnad på. Kanske är det någon som läser i detta nu som önskar att de fått höra just dem orden. För mig var de skräck.

Säg inte till mig att jag är normal. Säg inte till mig att JAG ska vara med och bestämma. Snälla, ta bara kommando över situationen. Min reaktion blir kraftig och nu finns det inget stopp. Jag hulkar och får inte fram det jag känner. För vad känner jag egentligen? Mina känsloyttringar blir kraftigt uppskruvade och intensiva. Både läkaren och Charlie tittar på mig och försöker förstå vad som händer. Charlie, som jag pratat mycket kring förlossningen innan med försöker fylla i mina tomma ord:

"Jag tror att Stina känner att hon vill att ni ska ta alla säkerhetsåtgärder som finns eftersom att ni inte gjort kejsarsnitt på någon som är både stomiopererad och rektumamputerad förut. Jag tror att hon är rädd att känna sig som en testperson och att man inte är tillräckligt försiktig med riskerna"

Jag gråter hela bilresan hem och hela dagen. Ligger utslagen i soffan och huvudet bara dunkar. För varje oförklarlig tår landar det mer och mer. Jag är ju paralyserad av skräck.

Min förra graviditet bidrog till att jag nästan dog. Jag behövde vara omedicinerad och det som till slut räddade mig var en akut stomioperation. Nu är jag här igen, men utan tjock- och ändtarm och ett bäcken som opererats flera gånger om. Ett nytt planerat snitt ska läggas knappt tio centimeter från stomin som blev min räddning. Ett värkarbete riskerar att komma igång i ett sargat bäcken fullt av sammanväxningar och ärr.

Jag vill bara att någon ska säga att de förstår komplexiteten i min medicinska historia och att de ska använda sig av både hängslen och livrem för att inte riskera något. Inte att JAG ska få välja själv. Snälla välj åt mig så att jag inte dör.

Allt kopplat till förlossningen och tiden efter är död för mig. Ett mörker. Allt var så allvarligt och ödesmättat sist. Nu är vi på väg till samma slutmål igen, vår bebis ska ut och vårdpersonal tror att jag vill känna mig normal nu. Det är det sista jag vill för jag vet ju att jag inte är det?

Så många lager det finns efter ett livstrauma. Så många olika outforskade gränder som kan dyka upp oväntat och chockartat. Jag hade ingen aning om att jag hade förlossningsskräck innan jag satt där paralyserad och utan ord. För det är inte det att jag tror att det kommer gå dåligt eller att jag rädd att bli snittad. Det är bristen på kontroll. Jag har den nämligen inte, snälla säg att ni som ska snitta mig har den? Lyft av mig ansvar och valmöjligheter. Gör bara på allra bästa och säkraste sätt.

Jag tror att ni är många som känner igen er. Kanske inte kopplat till förlossningsskräck, men likväl den bristande kontrollen och trauman som poppar upp likt en gast på ett spökhus när man minst anar det. Det hjälper i alla fall mig att tänka på att det finns fler som gått igenom liknande och som därmed förstår mig. Därför skriver jag nu det här idag. För att du ska känna samma.

Jag förstår.