Tarmen, ja, den har många människor problem med. Men vad gör man åt det? Vad finns det för hjälp att få? Hur talar man om det för sin familj, för sina vänner och för resten av omvärlden?

Det tog mig många år att erkänna hur stora problem jag hade. Jag nämnde för min läkare att jag hade förstoppning och han berättade om några metoder som skulle kunna hjälpa mig. Dessa omfattande behandlingar var nästan omöjliga för mig i min vardag. Jag vågade inte tala om mina problem med andra och det tog flera år innan jag fattade mod till mig och fick gjort något åt mitt problem.

I nästan 15 år har jag haft stora problem med förstoppning. Det var bättre då jag gick på kryckor och fick rört mig lite, men då jag för åtta år sedan permanent hamnade i rullstol blev det mycket sämre. Det krävdes starka piller för att sätta igång tarmen och det blev ofta ett veckoprojekt, då jag rullade in och ut på toaletten.

Det var en tid förknippad med osäkerhet och jag visste aldrig om jag skulle hinna till toaletten i tid, för det kunde gå fort. Jag hade ingen aptit, mådde illa och kände mig ofta mycket utmattad. Dessa veckoprojekt var det inte många som kände till och jag tyckte att det kändes förnedrande att inte kunna gå på toaletten själv. Omedvetet försökte jag inbilla mig att jag bara led lite grand av min förstoppning, precis som många andra kan göra.

Mina problem började att ta stor plats i min vardag. Jag var ofta tvungen att ställa in möten och jag vågade inte chansa, ifall det skulle ske en "olycka". Det irriterade mig att en sådan självklar sak som ett toalettbesök skulle ta så stor del av mitt liv.

Efter flera samtal med min läkare, beslutade vi oss för att lägga in mig på Hornbæk, där jag skulle testa de olika behandlingar som fanns. Jag sjukskrev mig två månader från jobbet och ordnade passning för min son. Med detta beslut fick jag nu vara beredd på att under de närmaste två månaderna besöka toaletten på tidpunkter jag inte fick bestämma själv. Jag skulle till Hornbæk och pottränas.

Då jag kom till Hornbæk fick jag information om de olika möjligheter som fanns – den ena värre än den andra. Jag valde till slut en metod som inte krävde någon medicin och som inte hade några biverkningar. Jag valde tarmsköljning, som även kallas lavemang. Alltså, man sköljer tarmen med vatten för att sedan tömma ut avföringen med sköljvattnet. Precis innan jag lades in hade Coloplast introducerat ett nytt hjälpmedel som kallades Peristeen Vattenlavemang. Det var inte så många som provat det, men det hade blivit en succé för de personer som testat.

Jag blev vid första kontakten med detta hjälpmedel lite förfärad över alla tillbehör av påsar, slangar och katetrar – som såg ut att tillhöra en mindre operation. Men efter två dagar kunde jag helt själv med hjälp av Peristeen vattenlavemang, tömma min tarm. Detta var å ena sidan en märklig upplevelse, att känna sig SÅ tom, men också en fantastisk och härlig känsla. Jag tappade ett par kilo tack vare sköljningen och gick runt och kände mig lätt och smidig.

I början tog tömningen lite tid och jag satt länge på toaletten efter sköljningen, bara för att försäkra mig om att ingen olycka skulle ske. Någon enstaka gång hände det dock en olycka och under en lång tid var min tarm en mycket osäker medspelare. Då var det skönt att vara inlagd, för det var tryggt att veta att det fanns omedelbar hjälp att få om en olycka skulle vara framme.

Att sätta min tarm på dagordningen och att ha gjort något åt problemet har gett mig en otrolig frihet. Förut skulle jag ta min medicin och använda 1,5 dag för att försöka tömma min tarm. Jag mådde illa, kände obehag och gick bara på toaletten en gång i veckan. Idag kan jag gå på toaletten varannan dag och mitt toalettbesök tar ungefär en timma. Jag lider inte längre av illamående och obehag, jag tar ingen medicin och olyckor sker nästan aldrig. Min frihet har blivit större.

Under min vistelse på Hornbæk började jag att tala med de andra patienterna och vi utbytte erfarenheter om hur vi tacklade våra tarmtömningsproblem. Många uppfattade sina tömningsproblem som större än att vara rullstolsburen.

Man måste tänka på att det för många är ett problem, större än vad man kan tro. Det gör inte det hela lättare att ämnet fortfarande är så tabubelagt. Talar man med folk om tarmstömningsproblematik vet de inte riktigt vad de skall säga. Det blir ett par nickningar, ett par ja, några nej och så är samtalet slut. Jag tror inte att andra människor vet vad de skall tycka om det – för det är ju något man endast talar öppet om då det gäller barns avföringsmönster. Min erfarenhet är att man faktiskt kan tala med andra om tarmtömningsproblem om man utifrån ett medicinskt synsätt berättar om de metoder man använder och vad man kan äta för att minska problemet.

Hur det påverkar en psykiskt, socialt och sexuellt är det inte riktigt någon som vill tala om. Inte ens läkarna. Jag blev själv överraskad över att upptäcka hur stort problemet varit i mitt liv. Hela min vardag påverkades av att inte kunna gå på toaletten. Som kvinna kände jag mig mindre värd och absolut inte ett dugg sexuell eller attraktiv – att vara tänd, flirtande, fräck och läcker hänger inte riktigt ihop med att inte kunna gå på toaletten själv. Sexuellt var det dagar då det hette gör-det-själv, för jag var osäker på om samlaget skulle sätta igång tarmen. Socialt var jag ofta isolerad från helgaktiviteter och övernattningar. Psykiskt ville jag ju inte alls erkänna att jag hade ett problem.

Jag använde både psykolog, familj, vänner och patienter på Hornbæk att tala med om mina tarmproblem – och tack vare det kan jag idag säga: Välkommen in i mitt liv tarm! Från att ha haft min tarm som fiende, till att den nu blivit min vän, har varit en spännande process som krävt både mod och vilja. Men jag har kommit ut hel på andra sidan. Så jag kan bara önska er därute som tar tag i problemet, lycka till!

Susan, Danmark, användare av tarmsköljningsmetoden.

Källa: Coloplast AB, 2006-11-23